English (United States)Svenska
Min Upplevelse av De-Armoreringen
6-20 januari 2006

Ängsbacka 14 maj 2006

Inbjudan

Jag tror det var så sent som i november som jag blev uppringd av Åsa Kullberg och fick höra talas om något som hette ”De Armorering”. Jag tyckte det lät lite obskyrt men väldigt intressant. Pratade några veckor senare med Micky som hade gjort processen och kände mig väldigt inspirerad av vad jag hörde, även om jag inte fattade så mycket av vad han sa. Jag ställde några frågor och han sa ”bara åk – om du känner dig dragen till det; bara gör det!”.

I mitten på december stod det hela klart och jag och Freja var de utvalda som skulle få bli inbjudna till denna mystiska resa som vi visste väldigt lite om. Jag printade ut allt jag kunde hitta på Internet om det (vilket var ganska mycket och bra information faktiskt, speciellt när jag hittade er hemsida till slut), och läste med stor entusiasm och blev ännu mer hungrig efter upplevelsen. Det här var en sak jag bara måste göra, tänkte jag.

 

På Retreat

Den 6 januari, mitt i kallaste vintern, anlände vi så till Skeppsuddens kursgård och kände oss väldigt välkomna och omhändertagna.
Jag gillade Åsa direkt och kände omedelbar tillit till henne och de andra när inledningsceremonin gjordes. När Åsa satte upp sin fjäder i luften och kallade ner krafterna sänkte sig en nåd och närvaro i hela rummet. Jag tackade Gud för att jag fått komma hit och visste att jag var på rätt plats. Jag skulle få uppleva något heligt som skulle skifta mycket i mitt liv.

 

Sessionerna

Vi blev introducerade till sessionerna första kvällen vilket var skönt tycker jag. Jag fick en klar bild över vad arbetet gick ut på, och även om jag inte kopplade helt vad det skulle innebära så minns jag att jag kände mig trygg och dedikerad till arbetet redan från början.

När dag två kom och vi skulle börja jobba var det lite mer nervöst. Alla skulle vara nakna och en del kvinnor ville inte jobba med män – vem skulle jag vara med? Det kändes osäkert i mig.

De första 3-4 sessionerna var ganska trögjobbade tyckte jag. Jag fick ingen riktig orgasm och tänkte att jag inte lyckades. Jag projicerade ut mycket frustration och misstillit på folk i gruppen, och upptäckte hur fysiskt dåligt jag egentligen mådde under ytan – stress och näringsbrist som kunde göra sig hörd nu när jag äntligen slappnade av lite grand. Min energi var ganska låg den här första veckan.

Men min inre vetskap sade till mig att ge mig själv 3 dagar och låta processen ha sin gång. Det gjorde jag och på den fjärde dagen (eller var det den femte?) hade jag ett rejält genombrott: jag hittade ett helt nytt sätt att få orgasm på. Det var som om hela jorden skakade och energi bara exploderade upp längs min ryggrad och ut i universum. Det var helt fantastiskt.

Efter det gick det såklart lite upp och ner och jag tog ett par sessioner med Pauli på telefonen för att återskapa min hälsa till en ansenlig nivå. Jag kunde inte vänta på att få börja skapa mitt liv från det här nya spacet – jag visste att en dörr hade öppnats och att nya möjligheter låg där och väntade på mig.

Jag uppskattade verkligen Åsas coaching under sessionerna. Hon visade mig nya vägar och ännu en gång en helt ny typ av orgasm för mig – öster orgasmen. Det var en upplevelse jag aldrig glömmer, och den dörren har varit öppen sedan dess även om det inte händer sådär jätte ofta att jag går dit.

Det stora med sessionerna var den tillit och kunskap jag fick tillgång till om min egen sexuella energi. Det var ordlös kunskap som fanns i min kropp som nu öppnades upp. Helt otroliga upplevelser och engergi-urladdningar for igenom mig, speciellt de två sista dagarna. Och kanske den största grejen för mig var att få koppla ihop min kuk och min sexualitet med mitt hjärta och högre sfärer. Den kontakten kändes så total och hel. En av dagarna utnämnde jag också min kuk till en helig plats. I höstas fick jag namnet Teertha av Nukunu – det betyder helig plats – så den utnämningen kändes extra viktig och signifikant för just mig. Min kuk blev en förlängning av mitt hjärta, äntligen!

 

Undervisning och Ceremonier

Vi fick lära oss en hel massa under retreaten också. Jag var väldigt fascinerad av den djupa kunskap shamankulturen bär på, och förvånad faktiskt. Jag hade under lång tid levt under nåt slags missförstånd om att den högsta och sannaste kunskapen bara fanns i Indiens, Kinas och Japans visdomstraditioner, blev jag medveten om. Jag förstod nu att det fanns en oändlig skatt att ösa ur i den här traditionen, och att detta bara var ett smakprov på dess djup och bredd. Jag kunde knappt bärga mig till vi skulle ha undervisning och blev väldigt irriterad på när andra i gruppen sa de ville ha rast eller göra något annat än att få lära sig mer.

De ceremonier som vi gjorde utöver sessionerna tyckte jag mycket om. Jag älskade att göra svetthyddor med Sundance traditionen, speciellt den sista som Åsa ledde och där vi gjorde en resa in i vår sexuella potential och framtid efter De-Armoreringen. Den ceremoni som påverkade mig starkast var dock ”Womb-transferral ceremony”. Efter den föll jag in i jorden kändes det som, och i en djup vördnad för livet och det feminina. Den djupaste vördnaden för moder jord, den universiella modern och alla kvinnor har inte lämnat mig sedan dess. Jag hade också en upplevelse av att kunna vara min egen ”mamma” efter ceremonin, en känsla som jag tror påverkat mig på många plan och gjort mig mer landad i mig själv som man.

 

Gruppen och sånt

Jag gillade de flesta av mina ”De-Armorerings-vänner”. Jag lärde mig mycket av dem, även om jag i sådana här sammanhang har en tendens att bli lite asocial och ägna mig mest åt att gå djupt in i mig själv. Det var en bit jag saknade för att kunna göra det dock;

Jag hade rätt svårt för ett par personer i gruppen. Det som triggade mig var framförallt en ovilja (och i vissa fall kanske en oförmåga?) att hedra spacet och gå djupt i processen. Jag hade själv en önskan om att verkligen buga för det heliga i det vi gjorde och kände en stor vördnad inför det. Och som alltid hade jag en stor hunger efter mer, djupare, hela vägen! Jag upplevde det som att de som inte kände riktigt så stoppade mig och de andra från att gå dit.

Jag kände en ilska som jag jämförde med Jesus ilska i templet. Det var så jag kände – som att idioter var här och förpestade Guds heliga plats. Kanske var det därför Nunkunu gav mig det namnet..   Det var intressant att se på i alla fall!

En annan bit i processen för mig var att det var väldigt annorlunda från vad jag var van vid. Min erfarenhet av djup transformation tidigare hade varit under tystnad i retreat med flera timmar meditation om dagen. Här hade vi kafferast och pratade om vädret och allt möjligt annat när vi inte var i session. Det hade jag lite svårt för. Men det jag fick erfara var ju såklart att det funkade bra ändå. Jag tror dock att det skulle gå djupare med lite tystnad eller kanske bara lite mer disciplin på folket som var där – var det en rigid anmärkning eller var det?   : )

 

Kom Hem

När jag kom hem fick jag en chock. Alla verkade så overkliga på nåt sätt. Jag verkade också overklig. Jag blev rädd och höll mig för mig själv mest i två dagar. Sedan kom jag sakta tillbaks och började relatera med de andra. Ganska utspacead och osäker i min nya kropp. ..PUH! Jag hade inte hört Åsa säga nåt om den resan tyckte jag. Jag kände mig som ett UFO som landat på fel planet till att börja med…

Första kvällen jag kom hem hade jag sex med min dåvarande flickvän. Jag upptäckte att allt var nytt – ingenting fungerade som förut och plötsligt kunde jag själv bestämma om jag ville få utlösning eller skuta upp energin genom ryggraden och njuta kosmiska orgasmer.

Det tog ett par månader för mig att integrera allt som hänt och hitta en stabilitet i mitt nya space. Ungefär tre veckor efter De-Armoreringen gjorde jag en mörker retreat och jag har aldrig gått så djupt i meditation. Jag hade en stark känsla av att det hade med min nya energidesign att göra. Det var som att energier bara blåste genom mig och jag kunde innehålla allt. Varje liten förnimmelse blev till ett ”rabbit hole” som aldrig tog slut och alltid ledde mig till ett djupare tillstånd av rymd och varande – ”Hem” kändes det som. Helt otroligt. Mitt liv förändrades radikalt efter det.

 

Nu

Det mest fantastiska med De-Armorerningen var inte processen i sig, utan dörren som öppnats genom den. För mig känns det som mitt liv har öppnats till en ny nivå – ingen enskild kurs eller retreat har påverkat mig på så många nivåer som jag kan minnas. Det kom inte direkt utan det fortsätter att utvecklas mer och mer ju längre tid det går.

Helt nya möjligheter kommer till mig och jag känner på mig att utan De-Armoreringen hade jag inte haft det här flytet i mitt liv som jag har nu. Mitt kärleksliv är fullkomligt magiskt och mitt arbete blir mer och mer kreativt och spännande för varje månad – jag känner mig som en trollkarl på en magisk lekplats.

Livet är helt öppet, det är det bästa sättet jag kan uttrycka det på. Jag vet att alla mina drömmar kan komma igenom nu, det finns inget som kan stoppa gåvan som vill komma genom mig längre. Inte ens mina egna idéer. De är för små i jämförelse med katalysen; universums kreativa kraft.

Och nånstans visste jag det hela tiden: det var på den första reskulpturerings-sessionen som den verkliga resan började. Dörren öppnades på De-Armoreringen och nu kan jag verkligen börja utforska den här världen och gå vart jag vill i den. Det var en HELT FANTASTISK upplevelse som strör blessings över hela mitt liv i stort sätt dagligen.

Hur kan jag tacka er tillräckligt? Kanske säger det här brevet något.

All kärlek och lycka till er,

 

-Tom-
Ängsbacka

 


Reprint of these artiles is prohibited unless granted permission in writing.
Copyright www.ShamanicDearmoring.com

 
Contact us for more details